Känslor som krockar – Raga & Muffin

Känslor som krockar

Känslor som krockar

Sommaren är för många en tid av förväntan. Oavsett om semesterresor och roliga utflykter, veckor i sommarstugan eller ett strandbesök planeras - så är vi många föräldrar som känner press att det ska bli så bra som möjligt. Minnen ska skapas och vi är regissörerna.

Samtidigt vet vi att det inte alls fungerar så. En sedan länge efterlängtad utlandsresa kan bli värsta katastrofen och ett spontant bad i stans plaskdamm ett minne för livet. För visst krockar våra (vuxna, ofta tillrättalagda) känslor ibland helt med barnens i situationer där vi tycker att alla ingredienser för en fantastisk dag finns - men det slutar med att alla bara skriker och gråter. Så såg ju inte manus ut?! 

Jag tänker att vi kan lära en del om vi tittar en stund på våra egna reaktioner kring olika situationer. Vi kanske inte reagerar med samma känslouttryck som barnen, men kan nog känna igen oss i själva grundkänslan.

En klassisk situation är ju att en superrolig dag har spenderats någonstans men det slutar i någon slags kaos. Barnen skriker och de vuxna blir lite smått galna för “Kan ni inte någon gång vara lite tacksamma?! Då kan vi aldrig göra sådant här igen, ni verkar ju inte alls tycka att det är kul!” Visst är vi många som har varit just där? Visas inte enbart glädje undrar vi (högt eller bittert för oss själva..) hur vi i hela friden har kunnat uppfostra så bortskämda barn..

Men om vi backar lite och tittar på oss själva - händer det inte att vi känner till exempel besvikelse när något vi har sett fram emot tar slut? Vi kanske kan hålla känslorna i schack, men nog kan man känna sig lite ledsen. Vi har haft det så väldigt kul..och plötsligt tog det slut.. Det har ju ingenting med tacksamhet för det vi har upplevt att göra. Detta vet de allra flesta vuxna, men vår bild av “den perfekta (regisserade..) dagen” kanske är så stark att den krockar med det där förnuftet. (På Instagram ser man inga trista slut).

Är du bra på att bekräfta barnens känslor när det blir såhär? Hittar du ro att se varför i dessa lägen eller dras du med i kaoset och blir en del av det? Varför tror du att du reagerar som du gör? 

Föregående artikel Nästa artikel

Lämna en kommentar