Schemalagda känslor

Scheduled emotions

Skrik inte, det var väl inte så farligt! Det är väl inget att bli arg för. Vad är det NU då?!

Det mesta vi har lärt barn om ilska har handlat om att ta bort den. Trycka undan den och helst byta ut den mot en annan (motsatt) känsla.

Vi vet bättre nu. Det talas på massa olika håll om att acceptera de känslor som kommer och vara i dem. Tillåta dem.

Det är såklart jättebra. Men som i så mycket annat kring barn så finns det även här något som motsäger den fina bilden av acceptans. För på något vis vill vi ändå trycka in de där känslorna där vi tycker att de hör hemma. Känn gärna, men inte nu, inte här. Typ.

Ilska passar fortfarande inte in i våra liv. Vem har tid att stå och vackert acceptera en jättearg femåring i hallen klockan sju på morgonen?

Vi pratar om att känna men vill paketera känslorna i små paket att ta fram vid passande tillfällen. Vi vill ha dem, men helst schemalagda.

Förr använde man ofta(re) ord som “snäll” om nyfödda. “Hen sover så bra - en snäll bebis”. Man menade nog faktiskt mer “foglig” och “medgörlig” men applicerade en god egenskap på det - vilket även gav liv åt att en motsats existerar (även om det kanske inte sades högt). Typ dum. (Och dum är ju aldrig önskvärt..)

Även ordet duktig har använts mycket på liknande sätt. I situationer där varken förälder eller barn har kunnat påverka läget stämplar folk barn med ett värdesättande ord som implicerar att det finns en motsats - något dåligt.

Detta sitter hårt. Trots att vi faktiskt förstår vikten av att känna alla känslor, greppar att bebisar inte är “snälla” om de råkar sova hela natten och inser att “duktig” är ett ord som i många fall begränsar mer än det lyfter..verkar vi (i olika utsträckning) fortsätta i samma anda som tidigare generationer. Vi (kanske) själva är uppfostrade så och det är bekvämt. Det passar vår livsstil.

En sådan förvirrande tid vi lever i, kan det kännas som. Jag avslutar därför veckans text med ett par frågor: Kan vi leva de fullbokade liv många lever idag och samtidigt låta barnen utforska alla känslor? Krävs det för mycket av oss - är det möjligt att ha båda världarna eller förutsätter den moderna livsstilen att barnen (i viss mån) “fogar sig”?


Föregående artikel Nästa artikel

Lämna en kommentar