Det sägs att barn kopierar sina vuxnas relationer. Det känns ju faktiskt rätt logiskt, att bilden man ser av kärlek (eller inte kärlek) hemma är bilden man bär med sig.
Innan jag fortsätter skriva, kanske det ändå är viktigt att påpeka: det är fullt möjligt att bryta mönster. Det finns många som växer upp och bildar sunda fina relationer - som i barndomen såg det motsatta. Det krävs ofta en hel del jobb för att nå dit, dock.
Jag tänker (och spånar som vanligt fritt!) att det är det sunda vi vill åt. Inte en typ av relation. För i viss mån lever ju bilden fortfarande kvar: tvåsamhet-gifta-hela-livet. Att vi måste visa just den bilden för att barnen ska få ett hälsosamt sätt att se på relationer. Fasaden är viktigare än vad som sker därinne. Känns det igen?Trots att vi har sett så många miserabla äktenskap sitter bilden så hårt att det ändå kan kännas som ett bättre alternativ än en (kanske t.o.m. kärleksfull) skilsmässa. “För barnen”.
Jag vet att ni vet men: barnen kommer inte kopiera tvåsamhet, äktenskap man lyckas hålla ihop osv. De kommer kopiera eller efterlikna (om de inte gör jobbet att bryta mönster) ditt sätt att se på dig själv i en relation, värdet du ger dig själv där och hur mycket du kompromissar med vem du är. För barn till ensamstående kan fixa sunda relationer bättre än barn till de som växt upp med gifta vuxna, om de sett sin ensamstående förälder ha fina, jämlika, hälsosamma relationer med sig själv och andra vuxna (och barnet med gifta föräldrar sett en relation där två personer glömt vilka de är bara för att få fortsätta relationen).
Känns ju helt löjligt att skriva meningen ovan, men tänk så mycket värde vi (trots att vi är kloka varelser som fattar detta!) lägger i hur det “ska vara” (se ut..) Att många av oss tror att det är den bilden av relationer vi ger våra barn - inte det som känns.
